Pulling someone down will never help you reach the top.
Hat.
Ett otroligt starkt ord som folk använder alldeles för lätt.
Personligen slänger jag aldrig ur mig: "ååååh vad jag hatar henne" vind för våg.
Det finns däremot en enda person som jag hatar, avskyr, föraktar och aldrig någonsin kommer förlåta. Som antagligen skulle ge mig ett vredesutbrott om jag såg idag.
Innan jag stoppar in någon i "hatfacket" ska man ha lyckats göra otroligt många elaka saker, upprepade gånger.
Det här går tillbaka ända till tiden när jag fortfarande var ett barn, förskoleklass till och med.
Redan då fanns det en tjej som alltid, alltid skulle tävla mot mig.
Hon ville åt mina vänner, sjunga finare, vara mer omtyckt av lärarna. Jag minns att när jag var sju år hade hon sagt till en av våra gemensamma vänner att jag hade så stora läppar.
Idag skulle jag ta det som en komplimang, det är ju fantastiskt! Men då blev jag mest ledsen, och undrade varför hon alltid var på mig.
Jag var aldrig ute efter att tävla mot henne, jag var inte sån helt enkelt. Men att ständigt bli indragen i hennes försök att överglänsa mig var rent ut sagt skitjobbigt.
Ångra ingenting i livet brukar man säga. En sak ångrar jag, och kommer alltid göra.
Det var när valet av klasskompisar till högstadiet skulle göras i slutet av sjätte klass.
Den här tjejen som tävlade mot mig hade förlorat sina närmsta vänner, och jag hade tyckt synd om henne och tagit emot henne med öppna armar.
För sån är jag.
Vi hade det bra, och självfallet satte jag upp henne som en av tre personer på min önskelista.
Great, tre år till.
Personen jag trodde hade förändrats var fortfarande lika ivrig att försöka bli bättre och mer populär än mig.
Hon gjorde verkligen ALLT.
När jag fick MVG i svenska var det för att läraren( en nyutexaminerad, ung kille) var kär i mig. Det var skitprat. Han var helt suverän på sitt jobb, och hon fick med sig nästan hela klassen så han slutade.
Jag och tre till var dom enda som gav honom en blomma när han slutade.
Hon påpekade ofta att mina kläder var fula, fick mig att sluta sjunga och pratade skit bakom ryggen.
Jag fattar inte hur man orkar? Mot en person som inte har gjort någonting för att skada den andra. Trots allt hon gjorde mot mig, gav jag aldrig igen. Inte ett enda ont ord. Jag försökte tänka att det var hon som mådde dåligt, att hon såg mig som ett hot.
Det är jag stolt över idag.
Eftersom hon hade en förmåga att dra in folk i saker blev hon framröstad som representant för Friends, en röst mer än mig. Det var ju jordens skämt.
I samma veva mobbade hon sönder en annan tjej så hon inte ville komma till skolan. Jag var rätt ensam om att skydda henne.
En dag efter lunch var mitt skåp sönderklottrat med ord som "slampa, hora" osv.
Samma dag hade vår idrottslärare blivit av med sina whiteboardpennor under vår idrottslektion.
Så någon i min egen klass var det.
Det var en sån frihet att få börja på gymnasiet, och hamna i en klass med underbara människor. Och mest av allt: slippa den där vidriga människan.
Den där bra klassen helt enkelt.
Än idag försöker jag säga till mig själv att jag känner att det var jag som gick vinnande ur allt det här, jag vek mig inte, jag stod på mig och jag är den bättre av oss två.
Vad arg jag blir när jag läser det här! Tur att det finns fina människor som du i alla fall som gör helt rätt.