Emelie J Larsson

Just nu så är allt lite upp & ner, bak & fram och så vidare.

Jag mår ganska bra och är glad ena stunden, kippandes efter luft och storgråtandes i den andra.

Tänker att det är pinsamt att jag är hemma ibland, för jag mår ju bra?

Men sen en stund senare ligger jag gråtandes i fosterställning och känner att jag aldrig mer vill lämna sängen.

 

Allt som ska göras blir världens projekt. Skriver post-it lappar som påminner mig om vilka tider det är lämpligt att äta något. Sätter även en liten press på mig själv varje dag, något enkelt. Som att jag ska diska, gå ut med soporna eller ta en promenad.

Jättesimpla grejer, när man mår bra.

När man inte får världens hjärtklappning och blir så uppstressad så man bara vill krypa ur sitt eget skinn.

 

Människor.

Människor är det värsta. Jag vill inte vara bland massa folk. Det kväver mig på något sätt. Dom där få gångerna när jag tar mig ut(ofta efter flera timmar av velande), så har jag musik i öronen. Stänger av hjärnan helt och bara går.

 

Sen finns det vissa ljusglimtar. Några få personer som är såna räddande änglar. Speciellt familjen. Och den där vännen som vet ganska exakt hur jag känner mig, som förstår och säger så superkloka saker som hjälper mig.

Hon kommer hem till mig och bara är. Pratar helt öppet om allt, och innan hon går säger hon "Emelie, ta bara din ångest i handen och gå till affären".

Det låter ju superflummigt, det vet jag.

Men det hjälper.

 

Jag förväntar mig inte att folk ska förstå mig. Men det är ganska välbehövligt att erkänna för sig själv att man inte är riktigt på topp.

Känns bättre att folk vet än att man ska gå runt och undra varför jag inte beter mig som vanligt om man möter mig.

Men jag erkänner, jag har jättesvårt att acceptera att jag inte är den gamla vanliga Emelie.

Den där som nästan alltid är glad och babblar som en galning.

 

Snart kommer den där Emelie vara tillbaka, hon ska bara läka lite först.